Midsummer Solo Challenge 2018. Foto: Search Magazine.
Segling är en teknisk sport.
Och det är lätt att tekniken tar all tid och energi utan att få de resultat man vill.
Just autopiloter är ett sådant område, där det är svårt att på förhand avgöra vad man behöver. Och hur man skall åstadkomma det.
På senare år så har vi sett ett antal riktigt bra integrerade varianter från framförallt Raymarine, men när jag valde autopilot till Blur 2012, så blev NKE det naturliga valet. Eftersom jag körde Nexus instrument, så kunde jag lika gärna välja något som man visste fungerade bra. Och 1000-tals franska soloseglare kan inte ha fel?
Så då fick jag en NKE Gyropilot installerad i Frankrike. Drivenheten blev en Raymarine linjär, då denna var vanlig bland soloseglarna och något som man skulle kunna få service på varsomhelst. Jag hade haft hydraulik på J/109 och var sugen på det lägre motstånd som denna enhet skulle ge då den var standby.
Ganska snart blev det tydligt att GyroPiloten var mycket kompetent, men krävde ganska mycket anpassning och justering för olika förhållanden (av Gain, Counter helm, Helm coefficient & Wind smoothing). Rådet från experterna var att ”bli ett med autopiloten” och att det inte fanns några enkla regler.
Vad som också störde mig lite var att det fanns olika varianter av mjukvaran, så när jag klev ombord på en Class 40 så hade de oftast en egen, lite mer avancerad, version…
När vi bytte instrument till B&G, så resonerade vi mycket fram och tillbaka. Skulle vi byta autopiloten också, så ville vi att det skulle bli mycket bättre – eller enklare. Initialt var det dessa saker jag ville uppnå:
Integration. Jag ville inte hålla på och trassla med att skicka NMEA-data fram och tillbaka, utan få full effekt av att allt kom från samma leverantör. Detta har funkat mycket bra, och installationen var enkel; med anslutning till NMEA 2000-bussen fick man all data, och själva drivarmen var också enkel att ansluta. Sändaren till fjärrkontrollen (den lilla antennen) ansluts också med NMEA 2000. Vi valde att sätta allt nära själva drivenheten, framför allt för att ha kortast möjliga strömkablar.
Full funktion. Jag ville inte ha en “strypt” version där jag visste att någon annan hade en variant som funkar bättre. Nu hävdar man att det är samma som sitter på IMOCA 60, och i min “Advanced User Information” så har man tillochmed angivit vilka inställningar man föreslår för IMOCA.
Enkel hantering. Under segling ville jag inte hålla på att justera massor av parametrar. Jag kanske har haft tur, men jag har hittat ett läge där “Perf 2” (av 5, där 1 är låg och 5 aggressiv respons) som funkat bra 90% av tiden, från motorgång i stiltje till ganska tuff halvvind. I något läge har vi vridit upp denna.
Det jag har upptäckt, är att det för stor skillnad vid vilken fart man gör “auto tune” när piloten är ny. Jag fick mycket bättre respons när vi gjorde denna lite snabbare än vad som stod i manualen. Har också sett olika uppgifter på detta.
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag efter en säsong har kommit längre än jag gjorde på 5 säsonger med NKE. Några små saker att laborera med, sedan kanske jag har en perfekt autopilot!
Autopilot-controllern har vi valt att sätta vid nedgången. Tidigare satt den vid motorreglagen nere vid vänster fot när man stod bakom ratten. Det vanligaste scenariot är att man startar autopiloten på plottern vid ratten, eller med autopiloten, men att man gör alla justeringar här i samband med att man trimmar.
Här står man också bäst till vid slag eller gippar.
En av de saker som funkar allra bäst är att sköta piloten från plottern vid ratten. Oftast visar ju denna sjökortet, och då finns alltid “autopilot” som en liten flik till vänster som kan poppa ut när man behöver den. Här väljer man enkelt mode, och justerar som man vill.
Men det absolut coolaste – är att justeringarna kan göras med ratten till höger. Att kunna titta framåt för att se vad som händer och vrida ratten (där man känner hur många grader man ändrar) gör det hela mycket enklare. Även vid segling på AWA eller TWA så är det nice att bara kunna böja sig in och vrida ett par grader hit eller dit utan att titta på en display.
Några saker skulle dock kunna göras bättre i gränssnittet.
När jag trycker auto på fjärrkontrollen så skulle jag vilja komma in i samma mode som jag var i när jag tryckte “standby”. Nu kommer jag alltid i “heading” och får trycka “mode” en extra gång. Ingen biggie…
Men på plottern funkar det annorlunda. Där betyder ett tryck på “wheelkey” att jag får up en popupmeny där jag kan välja mode, då går autopiloten i. För mig hade det varit snyggare om man helt enkelt gjort samma sak, dvs att ett tryck betydde “auto” med senaste setting. Alternativty “auto” på heading, och ett extra tryck betydde att man ändrade “mode”.
Småsaker.
Här kan man få en bra intro till funktionerna: H5000 Pilot Controller Quick Start Guide
Wind mode funkar så att den väljer AWA på kryss (TWA<70) och TWA på halvvind eller undanvind.
Slag funkar tyvärr inte med fjärrkontrollen, men det är inget stort problem. Det som är bra är att man kan göra den “redo för slag” i god tid, och sedan slå med ett enkelt knapptryck. Här experimenterar jag fortfarande med hastigheten för att få slag och gippar att bli riktigt bra.
Nedan en sammanställning av alla menyer och inställningar. De flesta av dessa är ju “set and forget”, och i en ideal värld skall jag bara behöva justera “Response.
En autopilot skall ju alltid ha ett namn.
Vår heter Frank Martin, efter huvudpersonen i “The Transporter”. Frank, som i de första filmerna spelades av Jason Statham, har fyra väldigt enkla regler… som han hatar att bryta mot. Och det känns som dessa kan fungera även ombord på Blur?
- The deal is the deal
- No names
- Never open the package
- Never make a promise you can’t keep
Disclaimer: Blur har ett formellt samarbete med Navico och Happy Yachting, och denna artikel är en del av detta samarbete. Juridisk sett är detta reklam, men jag är noga med att inte skriva sådant som jag inte kan stå för, oavsett relation med andra parter.
The post J/111 Blur³ B&G H5000 | Autopilot appeared first on BLUR.